hittat min gamla blogg med hjälp av en fråga som dökts upp från en ny speciell vän. kanske kommer jag att återuppta tankeöverföring till digitala inget, eller så lägger jag ner igen - vi får väl se.

det där om att älska en människa:

man förundras över att det kan värka så - att intensiteten är så stark och att djupet är så bottenlöst. att det vrider och vänder och suger och svider och bränner så att illamående kommer i vågor. kroppen är spänd och en efter en åker ladningar från hjärtat till hjärnan, från hjärnan till hjärtat. tankar trängs och rör sig som en stor massa som väller ut och in, kryper och rinner, sprider sig och växer - alltid i rörelse och alltid om samma. så fort den rör sig, får hjärtat kramper och ett djup andetag alltid följer. att andas ut gör ont i lungorna. denna är den enda värk som man vill alltid ska finnas där. denna är den enda sorts smärta som man söker, ber om, hoppas på, vill ha mer av.

det gör ännu mer ont när man försent upptäcker att smärtan är borta - det värker inte längre. då kommer sista tårar och sköljer bort allt så att det bildas en evig tomhet. den eviga tomheten efter smärtan man så gärna ville behålla för livet.

här är det tomt idag - inga människor att prata med - det känns ensamt. även om någon skulle komma och sätta sig, skulle hon (människan) välja en plats långt borta. och nästa människa skulle välja en plats närmare men ändå långt borta. och så sprider det sig, bara när det inte finns platser kvar sätter hon sig brevid.

jag har funderat på det här med hur nära, långt borta från en människa är bekvämt/tryggt att placera sig. vem kommer inte att tycka att du är konstig som sätter sig brevid en annan människa om det finns lediga platser längre bort? är det att man inte vill verka konstig eller verka vara i behov av närhet? är det att man inte har tillräckligt med tillit för en annan? är det så att du inte litar på främlingar för att de kunde ha varit dina fiender när du utvecklades från Sahelanthropus tchadensis till Homo sapiens? frågorna är hypoteser. och varje gång man placerar sig överväger man detta - hur nära är OK?

sidan 13 ur pionjärens liv: "om man vill förstå någonting, måste man rådgöra med människor eller böcker. böcker är också människor. precis som människor kan böcker ljuga". jag gillar det här - pionjärens besvikelse på människor är så uppenbar. människor är böcker, menar han, precis som böcker kan människor ljuga.

att böcker ljuger blir man inte ofta uprörd över - kanske när historiska händelser "förvrids" för mycket eller när Liza Marklund överdriver med att "filtrera" fakta. man blir sårad och besviken när en människa ljuger men inte vilken människa som helst, bara den man älskar...

jag tycker inte om boken men jag blir nostalgisk av allt pojken nämner som jag känner igen - precis effekten jag var ute efter när jag plockade upp boken. Aleksandr Sergeevich Pusjkin, främsta ryska författaren - ingen slår hans poem, prosa, dikt, saga, roman. inget slår bästa minnen av litteraturlektioner i sovjetiska skolor. alla pionjärer läste Pusjkin då.

svart bröd indränkt i solrosolja - med en riktigt stark doft av ros älskad av solen - med salt på. en delikatess. alla pionjärer åt svart solrosoljebröd när de satt och läst Pusjkins "Jevgenij Onegin" (1833).

mitt hjärta slår dubbelt av spänningen att inleda ett nytt kapitel. det snöar - snöflingorna är som om de har en mission, som om de vet precis vad de ska göra - lägga sig tätt intill varandra, lungt och stilla, jämt och fint, lager efter lager.

det finns inte ett bättre ställe att vara på och skriva än på ett bibliotek. på vägen dit funderar jag ändå varför jag tyckte att biblioteket skulle vara det bästa stället. ju mer jag tänker desto raskare blir mina steg och jag vill anlända så fort som möjligt. sjuminuterspromenad känns som en evighet. jag vill dit för att där är det fullt av liv - människoöde, tragedier, lyckor, kärlekar och sorger - ändå är det tyst. jag vill närma mig människor på ett eller annat sätt och människor finns det gott om här - tusentals böcker - alla skrivna av människor. det kan väl inte finnas ett annat ställe där antal människor är större. människor - riktiga och påhittade, snälla och elaka, giriga och generösa, kärleksfulla och älskade, med goda hjärta och med hjärta av sten.

det är tyst. bibliotekets första regeln - största möjliga tystnad - respekteras, men böcker talar. jag vänder mig om och tar en - närmaste jag kan nå. jag öppnar boken och luktar på bladet - det luktar inte som jag vill. den är från 1980 - inte tillräckligt gammal för att avge en gammal-bok-doft. nytt juridiskt arkiv - neeeeej. giftermålsbalken, föräldrabalken - precis i den ordning. det finns flera människor som är föräldrar än de som är gifta - ordningen ljuger.

det sitter en kvinna framför mig - hon har valt att sätta sig framför mig. "argumentationsanalys" är titeln på boken kvinnan håller upp i sina händer. hon har läst hälften och inte givit upp. jag funderar: ser hon ut som en kvinna som har bestämt sig att lära sig argumentera och analysera argument eller som en kvinna som argumenterar för mycket?

argumentera är inte samma sak som att analysera argument. den som argumenterar för mycket glömmer bort att analysera eller hinner aldrig analysera. och den som inte argumenterar alls analyserar för mycket. har vi fog för vad vi säger eller tycker? hur välgrundade är våra eller andras åsikter? tydligen är det dessa frågor kvinnan vill få svar på.

"jeans och t-shirt" och "no make-up" - ingen ansträngning på att göra sig fin. antingen har kvinnan gett upp eller har hon aldrig brytt sig speciellt mycket om sitt utseende. hon kastar en blick på mig - måste ha känt min studerande blick. jag tittar bort men kvinnan vet nu att jag har iaktagit henne och att jag antecknar. hon är inte bekväm där hon sitter. hon ändrar sitställningen så att jag bara kan se hennes sida. jag förstår - det är så vi människor gör när någon stirrar - men inte barn. barn stirrar tillbaka. som vuxna kan vi inte tåla en blick, vi antingen svarar med ett nervöst småleende eller med en suck följd av en irriterad min. jag skulle vilja kunna låta människor titta på mig utan att jag blir generad och börjar fundera på vad det är som är fel (mina kläder, mitt ansikte, mitt hår?) eller börjar tro att de iaktar för att de har sett något fängslande (i mina ögon, min sorgsna blick, mitt sätt att gå och bära mina kläder, som bara är där för att hålla min kropp varm). jag skulle vilja låta mig själv att titta öppet på vackra anlete utan att oroa mig för att bli missförstådd. jag vill se något vackert på utsidan och något gott på insidan som oftast är det som avspeglas utanpå och gör alla människor vackra då är de flesta människor goda och det är lätt att älska dem - just det - utan att de vet om det.

kvinnan är på väg att lämna mig med mina tankar som inte alls är riktade mot hennes intresse för argumentationsanalys eller snarare - min analys av hennes intresse för argumentationsanalys.

innan jag lämnar biblioteket får jag syn på något jag känner igen från min barndom - en knalröd triangelformad pionjär-halsduk runt halsen på en pojke (pionjär i Soviet Unionen - världens lyckligaste land) på framsidan av en liten bok. jag vill hem och läsa om min barndom. mitt hjärta slår dubbelt av spänningen.

Klockan är 18:26 - om 5 minuter börjar min första jazzkväll i Sverige. jag börjar förstå innerbörden av ordet klubb. klubbmedlemmarna - människor 65+ - sitter och myser runt runda bord. det är fullsatt och folk surrar. jag lyssnar - de surrar. jazz vet man ju hur det låter - inte så att man alltid eller åtminstone då och då lyssnar på jazzmusik. kvällens jazz är inte vilken jazz som helst, förstår jag från det som jag har läst om Bengan Jansson trio i lokala tidningen. kvällens jazz framförs ju av ett dragspel, trummor och en bas. spänningen och förväntningen är olidliga. det är alltså en blandning av jazzmusik och folkmusik - är det möjligt?

ska man glömma idén om att bli medlem i jazzklubben bara för att 95% av publiken är 65+ eller ska man ge den en chans? jag kommer att få veta svaret på frågan efter föreställningen är slut - det vet jag.

från det jag har råkat få höra, har det alldrig varit så mycket folk på klubben som ikväll men ändå märker jag att jag sitter och har en tom stol till höger och en tom stol till vänster om mig. så fort jag märker det inser jag att jag är en främling ikväll.

"vill ni att vi ska spela eller prata?"

det här låter ju som dansbandmusik - det är ingen jazz. publiken sjunker - i cannot believe it. riktigt avtändande.

"strunt i dig själv och tänk på andra,

kom, så ska vi tycka om varandra,

kom, ska jag få en kärlekskyss av dig"

jag gillar det.

trummisen är alltid polulärast. han spelar solo och låten heter "Cute".

det är lättare att älska trummisen. kostym och t-shirt, rakat hår - det är vad man ser. han "klär sig" också i musik, i skicklighet att spela trummor.

jag finner det svårt att anteckna samidigt som jag lyssnar på musiken. jag dras in mer och mer och börjar njuta och jag vill lägga ifrån mig anteckningsblocket. man fascineras av omaka paret dragspel-trummor speciellt. underbart melodiskt och rytmiskt vackert.

- jag tycker att de ska börja spela nu (efter pausen).

- det tycker jag med.

- jag var här tidigare en gång bara och då slutade det sent, tyckte jag.

- hur var det då?

(vänder bort huvudet från 65+ publiken och för handen mot munen för att blockera ljudvågorna) - det var för mycket jazz! det var en jazzorkester och de spelade för högt. du har samma glasögon som mig - nästan iallafall.

den gemensamma nämnaren - kvällen är lyckad!

jag kommer tillbaka den 5 april.

jag ska skriva en bok. vill du vara med - i boken, alltså? vill du berätta för mig om vem du är, om var du var och vart du är på väg, om vad dina föräldrar hetter, om du träffar de ofta, om vem du delar ditt liv med och dina historier med, om vad det viktigaste i ditt liv är, om hur du tycker du har levt ditt liv hittills och hur du tänker fortsätta, om du tänker fortsätta, om du har åstadkommit det du har velat, om du är nöjd med vem du är, hur du är, vad du är, om du vill förändra något idag eller önskar att du kunde ändra något i det förflutna?

- är denna stol ledig?

- hmmm.

kan jag ställa mina frågor till honom som ville ha en av mina stolar? han tittar rakt in i mina ögon - det borras. kan jag öppna en diskussion med mina frågor...i Sverige...i february 2009...på ett badhus?

jag ser honom nu - han är mitt mål. honom vill jag älska utan att han vet om det. över ett bord ser jag mannen med mörkt, tjockt hår. hans blick är riktad mot den öppna glittrande kloridavdunstande ytan. hans hand håller i en mobiltelefon. det måste vara massvis med meddelande på hans telefon för att han säger inget, han avlyssnar och tittar på sitt barn i det öppna glittrande klorinavdunstande djupet.

nej, han pratar - vem pratar han med? frun, en kompis, sin pappa?

om jag stirrar nog länge, kommer han att känna min borrande blick och vända sig mot mig, som det ofta händer. två pojkar sitter vid bordet som står mellan oss - ett bord och två pojkar är i vägen för oss. jag vill att de går - åter upp sina hamburgare och går. han dricker kaffe - trevligt - det passar mycket bättre med en kopp kaffe än ett par stinkande fetdrypande hamburgare på ett bad. de går utan att jag märker - jag älskar pojkarna för det - utan att de vet om det.

- är det ledigt här? kan jag få låna halvan av ditt bord?

- visst.

nu sitter hon, nej, inte än - hon torkar av bordet noga innan hon sätter sig. hon sitter nu mellan mig och mannen med det mörka tjocka håret. ska jag ge upp honom - mitt kärleksmål - för henne? han pratar fortfarande.

hon fäller ut en stol - en egen stol? hon är en flitig människa - bara flitiga människor har med sig egna stolar. dator slås på.

var kommer din stol ifrån? (jesus, vad är det för en fråga?)

- man tar dem där borta (pekar).

hon är inte flitig, trots allt? korkat! det går ju inte att förkasta min hypotes om kvinnans goda egenskap (viljan att vara ständigt verksam i nyttigt arbete) bara för att hennes stol inte var hennes egen stol. löjligt!

- kan jag fråga dig en sak? jag skriver en bok.

- ah.

- är du en flitig människa? (hjärtat slår hundra tusen miljoner)

 - ah, det kan jag nog påstå.

- varför är det så?

- jag gör alltid någonting. om det handlar om att plocka från diskmaskinen så gör jag det. antingen jobbar jag eller tar jag hand om barnen.

- du ställer höga krav på dig själv?

- ah, absolut.

- jag känner igen mig.

det är lätt att prata med en människa som påminner om en själv. man känner att man har något gemensamt, något som binder två tillsammans, två till ett. det är en bra grogrund för (en) kärlek. två hittar något som båda kan diskutera, något som båda känner igen, båda tycker om, inte tycker om. det är lätt att prata med den flitiga kvinnan.

han då...där sitter han och knappar på sin dator nu - han också! han ler en stund - vilket snällt och fint leende. hans profil är vacker - näsan skulle kunna vara lite rakare och tunnare på en sådan vacker profil - men då skulle det inte vara han. han är bra som han är. han är koncentrerad - det måste vara något viktigt - det kan inte vara oviktigt om det måste göras på en söndag, klockan 15:48.

var är hans barn? inne i poolen? är det en pojke eller en flicka? rakt över, in i poolen. han sitter säkert precis över mittemot barnet så att han lätt kan se det. är barnet mörkhårigt eller ljushårigt - det finns inga rödhåriga där? titta på ditt barn då! jag måste få se barnets ansikte. titta då på ditt barn!

jag kan vänta. det måste vara hon - flickan med långt hår. jag tyckte hon tittade upp precis för att hitta ögonkontakt med sin pappa. nej, hon är det inte. mamman är där och ger henne ett par singlasögon. mamman är inte ihop med pappan - det är fel mamma eller fel pappa.

var är barnet? jag kanske ska leta i ansiktsdragen - en aning rund platt näsa - det har ju alla barn i 6-7 årsåldern.

ska jag prata mer med den flitiga kvinnan medan jag väntar på att pappan ska titta på sitt barn eller att barnet ska ropa på sin pappa?

jag är nog mer intresserad av pappan - han var mitt första mål. jag kan se honom bättre också och han finns på ett betryggande avstånd - inte för långt borta, inte för nära för att jag ska kunna iakta honom.

jag har den flitiga kvinnan vid mitt bord. det är en halvmeter mellan mina och hennes ögon - trötta men livliga. hon är nog lite stressad. hon vet om att jag skriver en bok och jag har frågat henne om hon är en flitig människa. nu sitter jag och skriver oavbrutet. vad far genom den flitiga kvinnans huvud? varför ville hon veta om jag var flitig? varför var det så viktigt att ställa just den frågan? vad handlar boken om? har jag svarat rätt, bra, på ett bra sätt? borde jag ha svarat annorlunda? vad är det för ett slags bok när man frågar folk massa saker?

jag vill veta vem barnet är. det finns nio plaskande. han är det inte - vinkar till fel för mig pappa. åtta plaskande kvar. jag måste fråga henne om hon har blivit stressad av min fråga. jag måste våga.

- får jag ställa en sista fråga?

- ah.

- blev du förvånad av min fråga och blev du stressad sedan av ditt svar?

- om jag blev förvånad att du ställde frågan eller av frågan själv?

- både och.

- jag blev inte alls förvånad att du ställde frågan eftersom vi sitter här - två mammor och vi har ett gemensamt nämnare. om du ställde frågan på bussen, skulle jag bli förvånad.

- och frågan själv?

- det var ingen konstig fråga eftersom det är så mycket som handlar om att...hmm...

- om att vara tillräckligt bra på allt?

nickar instämmamde, ögonen ljuser upp.

- ja, både min man och jag sitter framför datorn dag och natt och skickar mail och får svar klockan 1.00 på natten. i de här tiderna med finanskrisen.

jag ställer aldrig frågan om hon blev stressad - det blev hon inte, det vet jag nu.

och där är den igan - den gemensamma nämnaren. folk blir varken förvånade eller stressade när det finns något gemensamt att "hålla sig i" eller "hänga sig på" eller "luta sig mot" i ett samtal med en främmande människa.

han knappar på fortfarande och tittar inte på sitt barn. plaskande slutar plaska och går upp - det finns hopp.

- är ni klara?

- ah.

jag visste hela tiden att det var pojken med mörka tjocka håret, vita simglasögon och röda blommiga shorts. han packar sin dator. tittar på mig en stund - jag visste att han skulle. hej då, pappan som jag älskar i denna stund - utan att han vet om det.

jag har börjat skriva en bok - en bok tänkte jag att jag kunde skriva - men vem vill publicera min bok? jag är ju ingen etablerad , som det heter, författare. jag vill ändå se min bok som en bok även om den är skriven här - på min nya blogg. den gamla slutade jag med nästan lika fort som jag började med för att även om folk sa att de var intresserade av mina tankar, trodde jag aldrig riktigt på det. nu är jag själv intresserad av mina egna tankar och vill skriva ner dem. är det så att andra vill läsa är ett av målen uppfyllt. att nå sin läsarkrets - för det har man ju när man skriver en bok, man tänker på sin läsarkrets (vilket trevligt ord) - är svårt, då är att skriva en bok på nätet är ganska smart, eller? "vilken bra idé!", tänkte jag.

nästa gång jag sätter mig vid min svarta blänkande laptop då är det på riktigt, då har den börjat..."att älska människor - utan att de vet om det".